jonesgreen

Satt och funderade på om jag skulle radera det tidigare inlägget men bestämde mig för att det skulle vara kvar. Det känns på något sätt viktigt för mig att inte hålla tillbaks utan skriva som jag känner när jag känner det. Jag är ärligt talat inte så ledsen som jag trodde jag skulle bli. Vet inte riktigt varför. Men jag antar att jag får reda på det så småning om. Men en sak vet jag. En sak har jag lärt mig. Jag kommer aldrig mer bli den som hänger kvar. Den som blir svartsjuk och bitter. För det är inte jag. Jag är inte sän. Jag beter mig annorlunda nu än för några år sen och jag märker det. Jag känner mig själv lite bättre, lite starkare,  och jag har blivit lite vuxnare. Det känns i kroppen på något märkligt sätt. Jag måste "man the fuck up", som man säger, och gå vidare. "Sometimes the hardest thing and the right thing are the same."